Förlossningsberättelse
Lördagen den 9 April på natten, runt halv tre-tre tiden vaknade jag av att jag hade ont i magen. Som kramp och molvärk kan man säga. Klev upp och gick och kissade och märkte då att slemproppen hade gått. Eller i alla fall delar utav den. Gick och lag mig igen och försökte somna om, men det gick inte för det värkte med jämna mellanrum. Låg där i ca två timmar innan jag langade iväg ett mess till mamma om att hon skulle komma upp med alvedon och en glödlampa. Haha, lampan på toan hade nämligen gett upp. Berättade för henne att det nog snart var dax, men vi bestämde att avvakta ett par timmar, så hon gick och lag sig igen och det gjorde även jag. Fick mig dock ingen sömn överhuvudtaget, men värkarna blev inte heller värre, så det var rätt lugnt då trots allt.
Där låg jag hela dagen - nedbäddad i sängen och bara väntade och väntade på att värkarna skulle bli värre. Det sista jag ville var ju att komma in till förlossningen och därefter bli hemskickad igen, så jag låg och kved mig hemma istället. Försökte lindra smärtan med både alvedon och varm dusch, men inget hjälpte särskilt mycket. Runt femtiden på eftermiddagen blev det bara värre och värre för varje sekund kändes det som. Värken satt sig i ryggen, och helvete vad ont jag hade. Runt sextiden körde mamma in mig, och i bilen när vi klockade värkarna var det bara ett par minuter mellan. När vi kom fram och in i ett rum, visade det sig att vi hade hamnat fel, så vi fick börja med att förflytta oss upp till BB Stockholm där jag hade valt att föda.
En barmorska kom och tog emot oss och jag fick ctg över magen, och bebis mådde bra, men mycket mer än så fick vi inte veta mer än att hon skulle komma tillbaka om 15min igen. Självklart fick jag då för mig att det inte var dax än på långa vägar, och att jag säkert skulle bli hemskickad igen. Började tänka att jag skulle dö av smärta om dom riktiga värkarna inte ens hade börjat än, med tanke på hur jäkla ont jag hade redan då. Men så fort barnmorskan hade lämnat rummet, började det trycka på ännu mer - jag kunde varken ligga eller stå, utan jag trivdes bäst med att sitta inne på toaletten. Morsan stod och kylde ned mig med blöta handdukar så att jag inte skulle svettas ihjäl, och till slut får hon ringa på klockan efter barnmorskan som kommer in rätt snabbt därefter.
Min mamma säger att det nog är dax för bebis, och jag blir undersökt. Klockan är då ca 20:10 och det visar sig att jag är fullt öppen. 20:30 får jag kvaddlar ("sterilt vatten som sprutas in under huden på de ställen där smärtan sitter, på så sätt aktiveras kroppens egen smärtlindring. Effekten av de sterila kvaddlarna sitter i en till två timmar") i svanken/ryggen, gjorde förjävla ont, men när den väl började värka var det helt underbart - det var nämligen ryggen som värkte som värst. Jag klarade mig dessutom med endast kvaddlar som bedövning under hela förlossningen.
21:14 fick jag krystvärkar och efter bara tre minuter så gick vattnet och sen var det bara ta i för kung och fosterland för att få ut tösa också. Det värsta var när Moa bara hade huvudet ute och jag var tvungen att vänta in nästa värk (här stod dessutom BM och försökte övertala mamma att ta emot henne) -, Det var allt annat än bekvämt vill jag lova, men när värken väl kom och hela hon var ute och uppe på mitt bröst var det en sån härlig befrielse. Äntligen var det över och äntligen fick jag träffa min fina lilla tös. Hon föddes 21:46. Därefter var det dax för moderkakan att komma och det var inte så farligt vad jag minns i alla fall, fick även se den och det var ju mindre fräscht? Mamma klippte sedan navelsträngen :-) Strax därefter blev jag undersökt och jag klarade mig undan med två små stygn! Moa vägdes och mättes - 3945g och 50cm lång!
Där låg jag hela dagen - nedbäddad i sängen och bara väntade och väntade på att värkarna skulle bli värre. Det sista jag ville var ju att komma in till förlossningen och därefter bli hemskickad igen, så jag låg och kved mig hemma istället. Försökte lindra smärtan med både alvedon och varm dusch, men inget hjälpte särskilt mycket. Runt femtiden på eftermiddagen blev det bara värre och värre för varje sekund kändes det som. Värken satt sig i ryggen, och helvete vad ont jag hade. Runt sextiden körde mamma in mig, och i bilen när vi klockade värkarna var det bara ett par minuter mellan. När vi kom fram och in i ett rum, visade det sig att vi hade hamnat fel, så vi fick börja med att förflytta oss upp till BB Stockholm där jag hade valt att föda.
En barmorska kom och tog emot oss och jag fick ctg över magen, och bebis mådde bra, men mycket mer än så fick vi inte veta mer än att hon skulle komma tillbaka om 15min igen. Självklart fick jag då för mig att det inte var dax än på långa vägar, och att jag säkert skulle bli hemskickad igen. Började tänka att jag skulle dö av smärta om dom riktiga värkarna inte ens hade börjat än, med tanke på hur jäkla ont jag hade redan då. Men så fort barnmorskan hade lämnat rummet, började det trycka på ännu mer - jag kunde varken ligga eller stå, utan jag trivdes bäst med att sitta inne på toaletten. Morsan stod och kylde ned mig med blöta handdukar så att jag inte skulle svettas ihjäl, och till slut får hon ringa på klockan efter barnmorskan som kommer in rätt snabbt därefter.
Min mamma säger att det nog är dax för bebis, och jag blir undersökt. Klockan är då ca 20:10 och det visar sig att jag är fullt öppen. 20:30 får jag kvaddlar ("sterilt vatten som sprutas in under huden på de ställen där smärtan sitter, på så sätt aktiveras kroppens egen smärtlindring. Effekten av de sterila kvaddlarna sitter i en till två timmar") i svanken/ryggen, gjorde förjävla ont, men när den väl började värka var det helt underbart - det var nämligen ryggen som värkte som värst. Jag klarade mig dessutom med endast kvaddlar som bedövning under hela förlossningen.
21:14 fick jag krystvärkar och efter bara tre minuter så gick vattnet och sen var det bara ta i för kung och fosterland för att få ut tösa också. Det värsta var när Moa bara hade huvudet ute och jag var tvungen att vänta in nästa värk (här stod dessutom BM och försökte övertala mamma att ta emot henne) -, Det var allt annat än bekvämt vill jag lova, men när värken väl kom och hela hon var ute och uppe på mitt bröst var det en sån härlig befrielse. Äntligen var det över och äntligen fick jag träffa min fina lilla tös. Hon föddes 21:46. Därefter var det dax för moderkakan att komma och det var inte så farligt vad jag minns i alla fall, fick även se den och det var ju mindre fräscht? Mamma klippte sedan navelsträngen :-) Strax därefter blev jag undersökt och jag klarade mig undan med två små stygn! Moa vägdes och mättes - 3945g och 50cm lång!
Jag kom alltså in runt sju tiden på kvällen och strax före tio tiden var tösa ute. Jag är så glad över att det gick så bra som det faktiskt gjorde - och snabbt!
Jag hade föreställt mig något mycket värre!!
Ut kom ju dessutom en frisk och kry liten tös, som är det finaste jag någonsin sett! Jag älskar henne mer och mer för varje dag som går, och kommer att göra tills döden skiljer oss åt. Jag skulle kunna göra vad som helst för henne.
Jag älskar dig
Nu och för evigt
♥
Jag hade föreställt mig något mycket värre!!
Ut kom ju dessutom en frisk och kry liten tös, som är det finaste jag någonsin sett! Jag älskar henne mer och mer för varje dag som går, och kommer att göra tills döden skiljer oss åt. Jag skulle kunna göra vad som helst för henne.
Jag älskar dig
Nu och för evigt
♥